Vi på Verket för finansiell stabilitet fattade i våras beslut om avgifterna som bankerna i år ska betala till två olika fonder. Insättargarantifonden är nationell. Resolutionsfonden är gemensam för alla medlemsländer inom bankunionen och hanteras av den gemensamma resolutionsnämnden med säte i Bryssel. För de finländska bankernas del uppgår insättningsgarantiavgifterna i år till 128 miljoner euro, me dan stabilitetsavgifterna uppgår till 270 miljoner euro. Totalt har verket för finansiell stabilitet sedan det etablerades våren 2015 samlat in 778 miljoner euro i insättningsgarantiavgifter och 1 086 miljoner euro i stabilitetsavgifter från de finländska bankerna. Summorna för den gemensamma resolutionsfonden är naturligtvis betydligt större. Efter att det i år samlas in totalt cirka 10 miljarder euro från alla banker i bankunionen finns det cirka 52 miljarder euro i den fonden. Det är alltså fråga om betydande summor. Så varför samlas de här in och vad ska man ha dem till?

Kundens besparingar tryggas. Insättningsgarantiavgifterna används för att bygga upp insättningsgarantifonden, vars uppgift är att trygga insättarnas tillgodohavanden i inlåningsbanker. Om en bank går i konkurs är det vi på Verket för finansiell stabilitet som ser till att kunderna i den ifrågavarande banken får tillbaka sina garanterade insättningar snabbt och säkert inom sju arbetsdagar från det att utbetalningen inletts. Insättningarna är garanterade upp till 100 000 euro. Därmed tryggas en säker form för betalningar och besparingar. I tillägg till det personliga skyddet, är tanken att man därmed undviker möjlig panik bland insättarna ifall en bank skulle råka i stora problem. En insättningsflykt skulle märkbart förvärra situationen för en bank som redan tampas med finansiella problem. Dessutom kunde problemen smitta av sig till andra banker, ifall också deras finansiella situation och trovärdighet skulle ifrågasättas.

I och med den nya resolutionsregimen, som skapades efter finanskrisen, försätts större och systemviktiga banker i resolution i stället för konkurs. Den bärande principen är att kostnaderna för en banks fallissemang inte längre ska bäras av staten, eller skattebetalarna i slutändan, utan av ägarna och investerarna i banken. Detta verkställs med hjälp av det så kallade bail-in-verktyget där bankens kapital skrivs ner och skuldpapper antingen skrivs ner eller konverteras till nytt eget kapital. På så sätt får banken åter en solid kapitalbas och kan fortsätta sin verksamhet i sin omstrukturerade form. För att man ska kunna använda bail-in-verktyget måste bankerna hålla tillräckligt med nedskrivnings- eller konverterbara skulder i sin balansräkning. Medan tillsynsmyndigheterna beslutar om och övervakar kapitalkraven, beslutar vi på Verket för finansiell stabilitet på samma sätt som andra resolutionsmyndigheter om kraven på nedskrivnings- eller konverterbara skulder (MREL).

Skyddsnät för bankkriser. Det är möjligt, om än väldigt osannolikt, att det behövs tilläggsfinansiering för att säkerställa att resolutionsåtgärderna som resolutionsmyndigheterna beslutar om lyckas. En krisdrabbad bank kan ha svårt att få finansiering från marknaden dagarna, eller veckorna, efter att den försatts i resolution. Det är här som den gemensamma resolutionsfonden finansierad med avgifter från banksektorn och inte staten kommer in i spelet. Den gemensamma resolutionsfondens medel kan användas i form av lån och säkerhet till den krisdrabbade banken eller till en köpare av banken. Dess medel kan också användas för kapitalinvestering i den krisdrabbade banken, dock under väldigt strikta villkor. Detta är möjligt om resolutionsmyndigheten bedömer att nedskrivning eller konvertering av en viss skuld skulle ha väldigt stor negativ inverkan på den finansiella stabiliteten. Den gemensamma resolutionsfonden ger nödvändigt svängrum åt den gemensamma resolutionsmyndigheten, vilket å sin sida ökar resolutionsregimens trovärdighet. Därmed är fondens blotta existens viktig.

Insättningsgarantifonden och den gemensamma resolutionsfonden är med andra ord två viktiga bitar av det skyddsnätverk som byggts upp för att minimera konsekvenserna av bankkriser på finansmarknaden och realekonomin. Fonderna finansieras nu av bankerna genom årliga avgifter och inte av skattebetalarna. Därför betalar bankerna miljoner till krisfonderna.