Professor Cecilia Sahlgren jämför cellbiologi med samhällsvetenskap, men i stället för att studera människor ligger fokus på biljoner celler i människokroppen.   

Cecilia Sahlgrens drivkraft är att förstå och beskriva livet i dess minsta beståndsdelar.

Hon är professor i cellbiologi och vill i detalj veta hur en cell är uppbyggd och exakt hur det går till då cellerna kommunicerar med varandra.

Många andra professorer har siktet ställt på innovationer och upptäckter som räddar liv, men Sahlgren brinner för själva grundforskningen. Att den detaljerade kunskapen om cellen på sikt kan användas för att lära människokroppen att läka sig själv är en annan historia.

Forum träffar Cecilia Sahlgren i ett forskarrum vid Åbo Akademi. Intervjun går bokstavligt från smått till stort – det handlar om specifika proteiner som har en avgörande roll då cellerna talar med varandra. Och det handlar om en framtid där kroppen kan instrueras att lappa sitt hjärta som inte fungerar som det ska.

Vi börjar från det minsta lilla: cellen. Cellerna är alla levande organismers byggstenar. En människokropp består av biljoner celler. Forskningen i cellbiologi går ut på att förstå hur de olika cellerna i kroppen ser ut, vilka deras fungerande delar är, hur cellernas funktioner regleras och hur cellerna samverkar med varandra.

Sahlgren jämför cellbiologi med samhällsvetenskap, men i stället för att studera människor går man ner på cellulär nivå.

”Skalan är stor, vi studerar allt mellan nanometer och meter. På nanometernivå studerar vi enskilda proteiner och strukturer i cellen. Men cellbiologi handlar också om hur celler fungerar med varandra i en organism.”

 

Levande legoklossar. Det som gör cellbiologin så fascinerande är att det handlar om levande material.

”I cellbiologiska experiment finns det alltid automatiskt en 20 procents avvikelse. Vi jobbar inte med legoklossar utan med levande klossar, och därför blir det så komplext. En femtedel av cellerna i min cellskål gör något annat än vad alla andra gör.”

Varje gång en cell delar sig uppstår mutationer. Dessa mutationer har legat till grund för hela evolutionen, och de har varit en nödvändighet då levande organismer har anpassat sig till nya miljöer.

”Det är just det komplexa som jag tycker är så fascinerande. Då felmarginalen i varje experiment är 20 procent är det inte så lätt att veta vilka celler man ska titta och tro på. Försök nu sedan förstå vad som är en avvikelse, en nödvändig avvikelse eller en omväg i utvecklingen.”

Forskningen i cellbiologi tangerar på många plan medicinsk forskning, men utgångspunkten är en helt annan.

”I den medicinska världen tittar du på ett symtom och försöker bota det, men du förstår kanske inte uppkomsten. Inom cellbiologin tittar vi på vad som händer i cellerna då de blir sjuka. Kan vissa funktioner i cellerna ge upphov till sjukdomar? Och kan vi styra cellerna att reparera skador? Vilka mekanismer ligger bakom sjukdomarna?”

 

Då det gäller genetiska sjukdomar har forskningen kommit relativt långt och det finns välutvecklad teknik som gör det möjligt att titta på människans genetiska material och avgöra vilka gener som är påslagna och avstängda. Om man vet att en sjukdom beror på en genetisk mutation kan man eventuellt korrigera mutationen och på så sätt undvika sjukdomen.

Men alla sjukdomar uppstår inte till följd av genetiska mutationer, utan i en samverkan mellan olika skeenden. Till exempel hjärt- och blodkärlen lever under stor påfrestning då man tittar på dem ur ett cellbiologiskt perspektiv.

”Hjärtat slår konstant och blodet flödar konstant, vilket ger en mekanisk påfrestning. I forskningen försöker vi ta reda på hur cellerna reagerar på den mekaniska påfrestningen.”

Cellbiologerna försöker ta reda på både vilka förändringar som kan ge upphov till sjukdomar och hur cellerna reagerar på förändringar som uppstår till följd av en sjukdom. Till exempel då det gäller bröstcancer studerar cellbiologerna hur cellerna reagerar på de förändringar som uppstår då tumören är hård, samt vilken betydelse den syrefattighet har som uppstår i mitten av en snabbväxande tumör.

Heidi Furu text

Robert Seger foto

Läs hela artikeln i papperstidningen.