En ledstjärna inom högskolevärlden är att förmedla på forskning baserad undervisning. Detta för att garantera att budskapet är korrekt och relevant. Däremot behöver man inte vidga vyerna speciellt mycket för att inse att fakta och vetenskapliga sanningar inte alltid står så högt i kurs. Det mest uppenbara exemplet är förstås Donald Trump med sin aldrig sinande ström av fake news. Ett annat exempel är vår egen regering som verkar ha uppenbara svårigheter att ta till sig forskningsresultat som strider mot den egna ideologin. All världens docenter gör bäst i att hålla sig lite på avstånd. Fenomenet begränsar sig förstås inte till politiska beslutsfattare utan finns i alla samhällsskikt. Ser jag till mina egna hemtrakter så verkar de, om man ska tro lokalpressen, krylla av vaccinskeptiska Onecoin-spekulanter som dricker kolloidalt silver morgon, middag och kväll.

Vad beror den här skeptiska och ibland rentav fientliga inställningen på? I många fall finns det förstås en bakomliggande agenda, och då spelar vetenskapliga motiveringar inte så stor roll. Man kan helt enkelt inte acceptera ”fel” resultat. Andra gånger beror det säkert på ointresse eller okunskap, men visst kan man också fråga sig ifall vetenskapen inte lyckas leverera enligt förväntan? Finns det problem eller förbättringsmöjligheter på den fronten? En möjlig, bidragande orsak till fenomenet kan vara den så kallade replikationskrisen. En grundpelare inom den vetenskapliga forskningen är att en studie ska kunna upprepas. Använder man sig av samma metod och motsvarande data så bör också slutsatserna bli de samma. Men det är tyvärr inte alltid fallet. I en undersökning från 2016 uppgav 70 procent av 1 500 tillfrågade forskare att de åtminstone någon gång misslyckats med att upprepa andra forskares resultat. Hela 50 procent hade dessutom haft problem med att verifiera sina egna forskningsresultat!

I någon mån är det naturligt att allt inte kan upprepas eftersom statistiska signifikanstest är konstruerade så att de ibland ger falska positiva resultat. Men problemets omfattning visar att det nog inte är den enda förklaringen. Orsakerna kan väl i de flesta fall sökas i den krassa verklighet som många forskare lever i. För den egna karriären är det viktigt att bli publicerad, men konkurrensen är tidvis mycket tuff. Samtidigt tenderar det att vara svårare att publicera studier där signifikanta resultat saknas. Det är förståeligt att nya, signifikanta rön ses som mer intressanta, men samtidigt sätter detta ett onödigt stort fokus på att alltid hitta statistiskt signifikanta resultat. Studier där sådana saknas hamnar lätt i skrivbordslådan, övriga körs fram med alla medel. Lägg därtill att de flesta forskare är experter inom sitt eget forskningsområde, men inte nödvändigtvis på statistisk metodik, och det är lätt hänt att det slinker med något signifikant resultat för mycket. Problemet gör ändå att vi allt för ofta får motstridiga resultat, och det naggar säkert vetenskapens trovärdighet i kanten.

Små samband ger feta rubriker. Sättet som vetenskapliga resultat populariseras kan också ha betydelse för trovärdigheten. I det skedet glömmer man lätt proportionerna och allt som är statistiskt signifikant anses vara sant och av intresse. Det här blir lätt problematiskt eftersom statistiska test tenderar att bli mera känsliga med större datamaterial. I sådana fall är det därför viktigt att också granska resultatet ur en praktisk synvinkel. Sensommarens rapportering kring Lancets artikel om alkoholkonsumtion är ett typexempel på hur små samband kan ge feta rubriker. I artikeln kunde man visa att risken att insjukna i någon av 23 undersökta sjukdomar stiger redan vid mycket måttlig konsumtion. Jämför man personer som inte alls dricker alkohol med de som dricker en portion per dag är risken att insjukna under ett år 0,5 procent högre för den senare gruppen. Resultatet är tydligt och klart (och statistiskt signifikant), det är bäst att inte dricka alls.

Men vad betyder de här resultaten i absoluta tal? Jo, bland de som inte dricker insjuknar 914 av 100 000 personer under ett år, för ”en portion om dagen”-gruppen är motsvarande siffra 918. Eller för att citera den brittiska statistikern David Spiegelhalter: för att få ytterligare ett sjukdomsfall under ett år måste 25 000 nykterister börja dricka 16 flaskor gin per person. Den praktiska effekten är alltså tämligen liten, speciellt ut den enskilda individens perspektiv. Överdrivna hotbilder av det här slaget bidrar också till att sänka vetenskapens trovärdighet.

Hur kan då vetenskapen och skeptikerna närma sig varandra? Som i så många andra frågor skulle det vara på sin plats med lite större ödmjukhet bland alla inblandade. Vetenskapliga studier är i de allra flesta fall genuina försök att öka kunskapen om komplexa fenomen. Även om man inte kan omfatta slutsatsen borde de ändå ge matnyttig information. Samtidigt är ingen ofelbar, så en sund kritisk inställning är absolut på sin plats. Sett till helheten skulle vi alla vinna på mer måttlighet och mindre polarisering.